Man har knappt landat i Svedala innan man liksom flyger fram igen!!

Ikväll under intervallerna njöt jag av lite framgång. Inte bara så fanns hyfsad snabbhet och järnvilja där, utan även en vän som gjorde mig glad. Jag tänkte på andra fina vänner som finns där för mig och unnar mig framgång. Jag tänkte på hur mäklaren ringde idag och förkunnade att det nu går att flytta in i min lägenhet!

Efter kvällens intervallpass - ett leende ;)

…och supergod middag som väntade på mig. Vardagslyx!

Jag tänkte också på hur mina chefer tog kontakt med mig idag, 4 månader innan (!) mitt vikariat tar slut och förkunnade att de minsann inte ville riskera att bli av med mig utan meddelade att jag kunde förvänta mig både fast anställning, mer beslutsansvar och stimulerande ansvarområden vid årsskiftet. Förutom dagens leverantörskontakt med Holland och Tyskland skall jag nu äntligen ta mig an Italien. De är dessutom imponerade av sommarens arbetsprestation. Otroligt härligt att höra!

Så jag gick från noll till hundra med andra ord. SOM VANLIGT.

Allt som kändes tungt känns nu äntligen inbjudande och motiverande.

Flyga fram. Som stålmannen. That’s nice.

Vad gör att du flyger fram just nu?

Nu ska jag och min vän gå ut och få väck segheten. Lite snabbhet ska införas igen.

Vi mot världen ;)

Jag har kommit på en sak. Jag behöver en coach. Jag behöver någon som har lite kontroll på mig. Jag tycker det är ganska klokt av mig att “komma till insikt” om detta. Jag behöver väl egentligen inte ett träningsprogram för att motiveras till träningen, utan för att optimera den. Eller såklart, för att inte gör för mycket, för ofta. Jag tycker ju att jag oftast har en schysst balans, men eftersom jag alltid går på magkänsla så sker det ofta att jag tutar och kör när det går bra, och ramlar ihop och dör när det går dåligt. Jag ska med andra ord inte lita på mig själv som coach…?

Samtidigt vill jag inte bli kontrollerad och få förbud. Vilken coach hade godkänt 4 helger med 40-55km i rad t.ex? Vilken coach hade inte sagt “är du tokig” osv. Jag vet inte. Eller inte. Det är väl därför man ska ha dem. För att de vet bäst. Trots att jag har sprungit för en klubb så har jag väl adrig haft en coach som funnits där och lagt upp träningsprogram. Det är jag sugen på nu. Hur göra?

Jag vet väl egentligen att i grund och botten handlar det om att veta vad man vill och avancera därefter. Att inte vilja för mycket. Men jag vill mycket, och jag tror på mig själv. Jag är villig att lägga 100% på träningen 2011 och vila stenhårt också. Men jag har ingen aning om hur jag egentligen ska optimera träningen då jag har så otroligt olika mål med den.

Under 2011 vill jag springa 100 miles, fixa milen på 40min och även slänga in en Ironman på hösten. Däribland ska jag förstås smyga in Rom & Stockholm Marathon ( i lugnt tempo i och för sig ), och vem vet, kanske Ö till Ö ? Jag vill maxa när jag kan men mestadels uppleva. Jag vill träna länge och njutbart, jag vill tävla hårt och jag vill vila ännu hårdare.

Är jag världens jobbigaste att träna? Eller är jag liksom en stor utmaning?

Eller är jag helt enkelt en dum naiv barnrumpa som inte fattar att man inte kan göra allt?

I am back!

Förutom att löparlyckan är tillbaka så är verkligen Miranda tillbaka. Nypumpad med energi!

Allt som tidigare kändes som extremt energikrävande och tyngde mig (flytten, jobbet och den smått övertränade kroppen) var så svårt att tackla. Jag var ju fullständigt slut. Kom ju hem fredagen när semestern startade, plockade brorsans Ben & Jerry och satte mig i soffan och tuggade i mig den. Slut. Somnade på soffan. Halv fem på en fredag.

Men nu gott folk, jäklar jag är tillbaka!!

Inte bara energin utan även tankeverksamheten! Allting känns möjligt igen. Impossible is nothing liksom, idéerna bara hopar sig inombords. Längtar nästan tills tävlingssäsongen är avslutad så jag kan sätta igång med massa små projekt :)

Men först så tar vi en sak i taget. Stockholm Halvmarathon på lördag. Kroppen väcktes igår. Ikväll ska det kutas lite hastighet. Finns allt kvar? Vi får se. Glädjen finns ju i alla fall, och det kommer jag ju långt på!

Ni hänger väl på diverse knäppa saker sen va?

Med ert stöd kommer jag ju ännu längre.. ;)

Jag är löparlycklig!

Dagens 5km gick inte enastående snabbt eller otroligt enkelt, men det var total lycka! Herregud jag har ju inte löpt på riktigt sedan den 14:e augusti! 14:e augusti!

Så efter att ha hoppat upp 06, rest i 10h så slängde jag i mig en kaffe, en macka och i löparskorna. Kroppen ville springa. Huvudet ville springa. Jag ville springa!

Vem är det jag känner igen inombords?!

Mitt löparjag! Det där löparjaget som gladeligen jagar i fatt en snubbe lite längre fram, som hoppar upp och ner över trottoaren, ger alla som möter mig världens största leende och som gladeligen “showar” upp dagens brunbrända Mirre ;)

Jag körde lite fartlek och tänkte på att ta det lugnt. Men jag tillät en riktig energi-explosion sista 500m och körde på sista biten i 3.13tempo!

Jag är tillbaka. Jag har energi. Jag är jag. Jävlar ja. Jag är tillbaka.

5km, 24.22, 4.52km/km, puls 173

Jag unnar alla den här känslan, det är världens bästa!!

Lycka är att resa, slänga in väskorna och snöra på sig skorna efter en evighet utan löpning! Steg med ENERGI! Mjukstart men underbart!

Följ Miranda direkt i din mobiltelefon

Jaha. Sista dagen alltså.

Det här har varit HELT PERFEKT. Jag har fått vila, lata mig och tagit en “paus” från det riktiga livet. En paus jag aldrig hade kunnat ta hemma på samma sätt. Jag har lärt känna en sjukt fin tjej, ätit jäkligt god mat och blivit galet brun ;)

Men nu är det dags att komma hem! Härligt! Jag är nöjd med veckans äventyr och ser gladeligen fram emot att börja om på nytt. Flytta, jobba och tävla. Jeessus vad jag är taggad.

Drömmer typ hela tiden om olika äventyr och galenskaper att göra i höst. Sådant som jag inte “orkade” tänka på de senaste veckorna. Måste ju betyda att energin är tillbaka right?

Jag och min grymma resefrämling, superfina Alexandra. Vi hade pratat 10min innan vi satte oss på ett flyg ihop till Italien för en veckas semester. Säger ganska mycket om oss tror jag. Nu håller vi definitivt kontakten :)

Jag har funderat ganska mycket under vilan härborta. På mitt “I-landsproblem”. Egentligen. Vad är det för jäkla problem att inte kunna vila?!

Blir lite frustrerad på mig själv. Vila liksom. Enkelt ju. Man bara vilar!!

Alexandra sa en klok sak. Att vila är en del av träningen. Att om det står vila i programmet, då är det ingenting nödvändigt ont, utan en del av träningsprogrammet. Jajamensan. Nu blir det ändring.

Mitt I-landsproblem ska bort. Vila är en del av träningen. Aldrig mer gott folk. Nu ska det vilas extra mycket.

Härligt hur man kommer till insikt va. Behövs en badresa till Terracina för att reflektera över saker ibland. Idag är det exakt 1 vecka till Stockholm Halvmarathon. Ett lopp jag har sett fram emot mycket mer än Lidingöloppet. Ett lopp som nästan har varit höstens stora grej. Tillsammans med Hässelbyloppet.

Ett lopp jag vill maxa.. och jag känner mig utvilad och stark nu. Inget löpsteg är taget under denna resa, men pulsen har kollats varje dag. Hälsoresan har resulterat i att pulsen har blivit lägre för varje dag och viljan att kuta järnet har ökat.

Jag känner mig redo och stark. 1 vecka. Sedan kör vi. Jag spricker av motivation men jag känner ändå ett lugn. Jag kommer inte maxa alla lopp, jag kommer inte “falla för frestelsen” utan jag kommer fokusera på 2 lopp. Halvmaran och Hässelby. Resten går som de går.

Jäklar ni därute nu laddar vi till. Stockholm Halvmarathon i 4.30tempo innebär nytt PB. 4 år senare. Vilken dröm.

Oj så många fina kommentarer!

Jäklar vilken tur att jag skrev att jag inte skulle “välja ut” den bästa motiveringen. Då hade jag väl fått bjuda er alla på loppet, hade blivit dyrt ;)

Så jag lottade ut startplatserna bland de 25 tävlande.

…och vinnarna blev….

Helene, Julle och Jenny!

GRATTIS till 1 st startplats till Kistaloppet och varsin snygg Kistaloppet t-shirt!

Ni kan förvänta er mail ganska snart!

Jag har totalt kommit in i vila.

Och insett en sak. Senast jag “bloggvilade” en dag (ja, inte nu i tisdags då jag inte bloggade på en hel dag utan innan dess) var den 25:e juli förra året. Då satt vi på tåget till Venedig från tidig morgon, njöt av Italien, sov i Verona och var hemma kvällen den 26:e då jag bloggade.

Så den 25:e juli 2009 alltså. Då var det totalt bloggfritt. Möjligtvis även någon dag under Springtime-resan i mars i år. Men annars - nada.

Är det verkligen sunt?

Jag vet inte.

Jag älskar ju vad bloggen ger mig. Men shit alltså. Denna ständiga uppkoppling. Otroligt.. och det är ju inte 1 inlägg om dagen direkt. 1 inlägg är ju lite.

Men det är därför det känns skönt att inte känna någon bloggstress just nu. Det trodde jag inte. Jag trodde jag skulle vara mer mån om att få blogga lite. Så det är ju positivt. Vi snålsurfar lite, jag slänger upp en bild, men mer än så är det inte. Ingen press.

Under våren har jag ändå känt en del press. Tidigare har jag bara bloggat för att det har varit skoj. Men ibland har det varit tungt att balansera jobbet, träningen, livet och sedan smälla in en massa intressanta, relevanta och inspirerande inlägg.

Så jag kanske har blivit sund som har accepterat att det inte alltid går :)

Någon som känner igen sig?

Nu får ni njuta av en bild från balkongen. 300m bort ligger stranden. Vi har det bra, med andra ord!