Jag tror seriost att jag har blivit en duracellkanin.

Kan det verkligen vara sa?

Ja kanske!

Benen liksom bara gar och gar och gar. Nar man inte tror att de ska ga sa fortsatter de bara! Jag tror att mina perspektiv har blivity ganska onormala. Jag hade ju inte “normala” redan hemma i Sverige men nu ar de minsann galna. Jag fascineras av vad kroppen och psyket ar kapabelt att gora, och jag alskar det!

Idag var det BERGSPASSET pa schemat. Det pass som alla har pratat sig sa varmt om. Jag hade hoga forvantningar, har ju anda bott vid foten av alperna, sa jag kan berg ju. Lite Valtellina kanslor fick jag minsann!

En stor skara pa 180 pers skulle “idka gangarter” i bergen, stavgang, promenad, lopning osv. Jag kunde valja att avverka 10 eller 14km pa berget. Valde till slut 10km da 14km erbjod lite val mycket vadande och vatten. Men vi slapp ju regnet i alla fall.

Tog det rejalt lungt runt milen pa berget och njot av utsikten. Vackert var det och sakta gick det. Vackte kroppen och nojde mig med att ga i backarna. 98km i benen hade jag nar jag vaknade pa morgonen ju.

Sedan var vi en tapper skara som fortsatte hem. 29km sa de att det skulle vara Ultrafart, dvs sakta och gang uppfor = perfekt for mig!

Kroppen borjade sakta med sakert vakna till och jag njot aterigen for fulla muggar. Shitt det har ar ju min grej, det har ar jag verkligen bra pa ju! Hjarnan triggades av att benen ville och kilometrarna flog bort fint.

Jag fick samma kansla efter 3 mil som pa 5-milen, jag okade och kande att jag var sa jakla stark! Jag onskar vertkligen att alla kan fa kanna sa!

Framme vid hotellet med totalt 38km?!! Stanna da?? ALDRIG. Ni som kanner mig vet ju hur jag fungerar och stanna efter 38km ar uteslutet!

Har kande jag att mitt psyke var rejalt stark och avvek fran hotellet, korde 500m och traffade pa tva andra “vi ska ha mer” fran gruppen. Tillsammans tjattrade vi och kom langre och langre ifran hotellet. Till slut insag jag att jag skulle hinna passera 40 innan jag var tillbaka.

Sa vad gor man?

Jo man siktar in sig pa marathondistansen saklart!

Val tillbaka hade jag passerat aven den och tog en extra pytterunda och LANDADE PA VACKRA FYRTIOTRE KILOMETER!

Med varldens basta ben hade jag avverkat 43 km. Jag alskar att springa, jag alskar att leva och jag alskar mina ben. Jag alskar mitt hjarta och jag alskar det har.

Jag alskar framforallt min kropp som haller for detta, och darfor ska jag ta god hand om den och trycka i mig mangder med mat, jag har redan borjat t.o.m.

Jag ar lite eurforisk och hog kanner jag… !!!