Jag har kommit på en sak. Jag behöver en coach. Jag behöver någon som har lite kontroll på mig. Jag tycker det är ganska klokt av mig att “komma till insikt” om detta. Jag behöver väl egentligen inte ett träningsprogram för att motiveras till träningen, utan för att optimera den. Eller såklart, för att inte gör för mycket, för ofta. Jag tycker ju att jag oftast har en schysst balans, men eftersom jag alltid går på magkänsla så sker det ofta att jag tutar och kör när det går bra, och ramlar ihop och dör när det går dåligt. Jag ska med andra ord inte lita på mig själv som coach…?

Samtidigt vill jag inte bli kontrollerad och få förbud. Vilken coach hade godkänt 4 helger med 40-55km i rad t.ex? Vilken coach hade inte sagt “är du tokig” osv. Jag vet inte. Eller inte. Det är väl därför man ska ha dem. För att de vet bäst. Trots att jag har sprungit för en klubb så har jag väl adrig haft en coach som funnits där och lagt upp träningsprogram. Det är jag sugen på nu. Hur göra?

Jag vet väl egentligen att i grund och botten handlar det om att veta vad man vill och avancera därefter. Att inte vilja för mycket. Men jag vill mycket, och jag tror på mig själv. Jag är villig att lägga 100% på träningen 2011 och vila stenhårt också. Men jag har ingen aning om hur jag egentligen ska optimera träningen då jag har så otroligt olika mål med den.

Under 2011 vill jag springa 100 miles, fixa milen på 40min och även slänga in en Ironman på hösten. Däribland ska jag förstås smyga in Rom & Stockholm Marathon ( i lugnt tempo i och för sig ), och vem vet, kanske Ö till Ö ? Jag vill maxa när jag kan men mestadels uppleva. Jag vill träna länge och njutbart, jag vill tävla hårt och jag vill vila ännu hårdare.

Är jag världens jobbigaste att träna? Eller är jag liksom en stor utmaning?

Eller är jag helt enkelt en dum naiv barnrumpa som inte fattar att man inte kan göra allt?

Kan man inte bidra med inspiration så får man väl suga in sådan själv istället.

Jag ska (såhär ubertidigt) iväg till city och titta på dagens tävlande i Stockholm Triathlon. Flera vänner ska köra och förhoppningsvis ger det mig lite mer triathlonfeber. Någon dag kanske jag vågar köra själv. Eller nej förlåt, någon dag kör jag garanterat själv. Man kommer ingenstans här i livet om man är blyg. Det är bara att satsa :)

Jag säger inte att jag är bäst på att ta tag i saker och göra dem, men jag brukar lyckas göra det allt som oftast. Det finns ingenting som retar mig mer än när folk säger “Jag ska, jag ska…” i flera år och aldrig kommer till skott. Kasta dig ut! Vad är det värsta som kan hända?!

Som när jag lyckades få jobbet i Italien. Jäklar vad jag var nervös. Jag hade ont i magen i flera dagar och grät den dagen jag skulle åka trots att jag visste att jag egentligen ville.  Så jag drog iväg och bosatte mig i ett nytt land, i en ny stad och gav mig på utmaningen. Vad var det värsta som kunde hända? Jo att jag hade kommit hem. So what. Istället fick jag en grym upplevelse på 8 månader att minnas för livet, superbra språkkunskaper, bra arbetslivserfarenhet och vänner för livet. Bland annat..

Det tänker jag på ibland när jag blir nervös och får kalla fötter. Jag tänker på hur mycket jag kan vinna på något, och tänker på att - ingenting - är värt att undvika en utmaning/upplevelse för. Man växer ju oavsett resultat. Att inte låta andra påverka ens val och köra på det man känner för, oavsett vad.

Som 100 miles. Såklart jag är supernervös. Men jag kommer ju att få en upplevelse oavsett vad som händer. Det värsta som kan hända är att jag inte fullföljer. So what. Bättre lycka nästa gång.

Tänk på det nästa gång ni står inför något nervöst jobbigt. Det löser sig. Man växer. Det är värt det.

Nu ger jag upp morgonfilosofierna och drar iväg, bussen kommer snart!

Jag började ju springa när jag var 17 år gammal. För att “jag också kan” så anmälde jag mig till marathon. Mamma hade sprungit det 5-6 år tidigare så att jag visste åtminstonde att man kunde. Jag kände ingen som gjorde det, och jag visste väl egentligen inte själv varför jag skulle göra det annat än att det skulle vara coolt.

Bara för att visa för mig själv att jag kan, antar jag.

Ungefär så fungerar jag. Jag gör saker för att..? Jag kan. Eller? Jag lovar att komma med något bättre svar den dagen jag har det.

Hur som helst.

Marathon. Done. Men så mötte jag annat folk. Ultrafolk. Sådana där som träningslöpte ett marathon. Vadå, kan man springa 4 mil på träning?? Är det ens normalt?

Men så.

När jag väl hade kommit upp i 30km på långlopp och insåg att - jajamensan - man kan, så var ju inte steget långt därifrån. Så blev det också. Ett marathon på träning. Så flera gånger långlopp på 4 mil. T.o.m på 5mil, och 7mil en gång.

Springa 7mil?! Ja, ingen var mer förvånad än vad jag var.

Men så.

Så träffar man sådana där som springer längre än ultra. Sådana som springer 100miles. Sådana som springer GAX Trans Scania. Sådana som korsar Amerika med fötterna.

..och så inser man.. att ingenting är omöjligt. Det finns ingen övre gräns.

Man kan helt enkelt springa hur långt som helst. Om man vill förstås.

En värld öppnar sig för en och man förstår mer och mer. Det är många som håller på med sådant också. Man är inte ensam. Man är långt ifrån i framkant. Man är ljusår från vissa. Man är steget efter andra.. men man är före flera.

Ungefär såhär har det sett ut för mig i år.

Man lär sig helt enkelt mer och mer om en värld. Jag hade aldrig sprungit ultradistansen på träning, roat mig med att träningsspringa marathon - om jag inte såg att andra gjorde det. Jag hade nog aldrig kommit på idén själv. Förrän nu. Nu är jag där, nu kan jag komma på egna idéer. Men man behöver en push ut först.

Jag hoppas att jag någon dag ska få vara den som ger upphov till att andra gör lite galenskap. Till att andra kommer på nya tokiga idéer och upptåg. Att andra ser mig som den där som “öppnade ögonen” för dem. Precis som jag har mina förebilder som jag ser upp till.

Det vore häftigt.

Lite som att gå från att vara blind till klarsynt.

Eller ja, suddigt ser jag nog nu. En dag ska jag vara skarpsynt :)

Det är intressant hur mycket reflektion som cirkulerar. Någon undrade var jag ville komma med mitt brutalt ärliga inlägg? Någon annan påpekade att min träning är ett missbruk. En tredje vädjade om att försöka se vännernas sida av saken. Andra förstod mig fullt ut. Att det inte gällde alla viktiga personer i min närhet, utan att det var mer ett inlägg om prioritering - snarare än att välja bort vänner som helhet - ( för om ni trodde det så missförstod ni mig). Jag skulle aldrig välja bort människor som jag inte kan leva utan, människor som ger mig styrka. Min tanke var främst dem som tynger mig med sin oförståelse och som i första hand väljer bort mig för mitt “livsval”.

Hursomhelst…

Oavsett vems “sida” man står på i resonemanget så är det ju otroligt. Vilken respons det blev, trots att jag inte ens bad om det. Jag vet inte ens varför jag skrev inlägget - och jag funderade även på att radera det. Kanske, kanske, tappar man känsla för vad som är för närgånget i bloggvärlden.

Men jag är glad att jag inte raderade det. Det var intressant att läsa era inputs. Uppenbarligen är det inte bara jag som reflekterat över denna punkt. För reflektion är vad det är. Inget avslut, inget råd, inget “såhär ska man göra” utan bara reflektion. Likt många andra av mina inlägg.

Vad söker jag? En bekräftelse på att jag inte är ensam om dessa tankar? Ett “ok”? Eller kanske t.o.m att någon skakar om mig och säger att det är fel?

Jag vet inte. Mest ville jag bara få ur mig lite tankar. Precis som senast jag berörde detta känsliga ämne och det blev rabalder.

Jag tror att jag helt enkelt någon gång då och då gärna vill gå djupare än mina vanliga “träningsinlägg”. Jag reflekterar gärna över lite annat än bara intervallpass och gps-klockor. Exempelvis vad som gör att en människa “offrar” mer än andra för att nå sitt mål. Vilka effekter det har på livet, jobbet, vardagen osv. Vad som krävs för att åstadkomma vissa saker. Hur mycket fysik vs psyke som krävs för vissa prestationer m.m.

Jag tror helt enkelt noll på att vi alla är robotar som bara gör.

INGEN människa är säker till 110% - ständigt. Tveksamheter kommer. Misstro. Reflektion. Upp - och nedgångar.

Om man ska göra ett långt lopp, säg ett marathon, är psyket viktigt. För att ligga och pressa. Ser man på ännu längre lopp, t.ex 100 miles, så är nog pysket direkt avgörande.

Så vad är en träningsblogg med endast fysisk träning? Ingenting.

Exakt. Det krävs psyke också.

Med psyke kommer reflektion. I alla fall i mitt fall.

Jag skulle nog tröttna om jag läste en blogg skriven av en människa med endast siffror. Jag vill ha tankar, känslor och filosofi också. När var det tungt? När gick det enkelt.. ? Varför..? osv.

Det är det jag erbjuder i alla fall. Jag är ju inte bara en robot som går och går. Antingen så köper man det, eller så gör man inte det. Punkt slut. Man lär känna mig i alla fall, Miranda Kvist the non-robot.

Även om jag brukar bli kallad Duracell-Mirre ;)

Tillfällen då jag inte får träna: vid sjukdom och uppladdning inför och återhämtning efter lopp, är som sagt svårt för mig. Det har ni ju märkt vid det här laget (inläggen har regnat över bloggen med deppiga, gnälliga toner).

Egentligen så finns det bara en sak att säga om det här. Som jag definitivt har insett nu.

Mer och mer av mitt liv stavas träning. Stavas löpning.

För ett år sedan var träningen en minimal del av mitt liv. Jag hade precis börjat tycka att det var okej att springa igen, men jag sprang max 45min åt gången. Mestadels en halvtimma 2-3ggr i veckan.

Idag får jag abstinensproblem över att inte kunna träna - Så det kan gå.

Men det är på gott och ont.

Ju mer tid och engagemang jag lägger på träningen, desto mer får jag förstås. Framsteg, förbättringar och får njuta av den endorfinrusande effekten.

Men det är inte alltid en dans på rosor.

Jag har tappat kontakten med många människor och jag har även i mina dystraste stunder funderat på var jag skulle vara den dagen - om - jag blev övertränad igen. Ensam?

Jag har tappat kontakten med flera nära vänner. Vänner som inte ser att det är en lyckligare Mirre som står framför dem, en Mirre som följer sina drömmar och som äntligen får utlopp för att sin energi.

En Miranda som äntligen - äntligen - har funnit sin väg i livet. I början av vägen just nu, men som ändå är på rätt spår. En Miranda som njuter av livet för stunden, och som aldrig vill välja bort detta nuet.

En Miranda som helt enkelt inte är som alla andra, som nöjer sig med en mil ett par gånger i veckan. En Miranda som söker bra mycket större utmaningar än så.

Det ser dem inte.

Dem ser bara en person som är personlighetsförändrad. En person som kanske inte har lika mycket tid för dem längre. En person som väljer att lägga mycket tid på sådant hon älskar - men bara för att det inte är skola eller jobb - så räknas det inte? När det “bara” handlar om träning. De förstår inte hur mycket träningen betyder, bara för att dem själva inte känner likadant.

Så vet ni vad.

Jag har kommit på att det inte längre är värt det. Det är inte längre värt det att hålla kvar sådana som ändå bara tynger en. Jag skiter i det nu. Man måste offra vissa saker för att nå vissa drömmar. Jag har förstått det nu.

Jag låter säkert iskall. Men jag ska vara brutalt ärlig i detta inlägg. Jag är villig att offra vänner för att nå dit jag vill. I slutändan är det ändå inte dem (dem som väljer bort en) som kommer stå där bredvid och supporta, så varför hålla kvar vid något som ändå inte kommer att hålla.. Vänner ska ju finnas genom vårt och torrt ?

Och sådana har jag också. Dem som man vet ALLTID kommer att finnas där för en, oavsett om det är miljontals av i mil mellan oss och år mellan träffarna.

Men med somliga finns det bara tvång och tyngd.

Brutalt ärlig. Det är vad jag är idag.

Kanske är jag redan bortvald ändå.

För att jag följer min dröm?

Ja, men då blir jag gladeligen bortvald om det är så det ska vara…

Alex kompis Micke (supertriathleten) är smart. Mycket smart. För att vi diskuterade tidsintervaller igår. Han menade att människor solklart ser sub40 som en drömgräns - och när man väl har passaret så är man - vadå? Nöjd. Ja. För att man har klarat sub40. The shit. “Alltet”.

Men då tappar man ju kämparglöden inför ännu snabbare tempon. Han menade på att det bara är direkt att gå vidare och tänka sub30. För någon med Mickes kapacitet (ca 35 på milen) så låter det logiskt. Sub30. Men för oss andra?

Snabbt… (5km 19.58)

Kanske inte. Men däremot kan vi anamma TÄNKET. Tänket om att inte fastna i de gamla “tidsfällorna”. Jag kan ju erkänna att jag är ganska feg tidsmässigt. Jag ser mig slå PB på milen, absolut, men snabbare än 41-42? Nej inte för stunden. Och i och med det ser jag mig aldrig komma under 40. Helt fel egentligen, jag som faktiskt ändå är nära.. och jag behöver ju inte komma dit idag. Jag behöver dock bära med mig en strävan om det, för att på så vis ständigt öka viljat att fixa det. Så nu har jag börjat få riktigt sub40tänk. Om inte 2010 så kanske 2011.

..och så den dagen. Då man kommer under. Då kommer jag inte vara nöjd. Då är det sub39 som gäller.

..och långt (Jön-Visinsö 45km)

På samma sätt fungerar jag nog sedan tidigare angående distans. Där har jag “slopat” alla normer. Där har jag helt plockat bort alla “distansfällor”. Halvmarathon, marathon? Varför inte längre? Precis så ska jag börja fundera på snabbheten också. Varför inte snabbare?

Om andra kan så kan väl jag.

Sedan någon dag gott folk..

När jag gör sub 40 på milen och springer 100 miles..

Då tycker jag att vi kombinerar dem.

Snabb evighetsmaskin.

Undra om man kan hamna på en prispall då?

Jag är oftast fylld av självförtreonde. “Jag klarar allt”-mentalitet. För att liksom, varför hålla på och tro lite om sig själv, när man kan tro mycket? Varför följa Jantelagen när man kan låta bli.

MEN

Ibland kan jag få ett släng av “Vem tror jag att jag är” - sjukan. Inte på det positiva sättet, utan det negativa. Vem tror jag på riktigt att jag är? Den där nedtryckande varianten. På samma sätt som andra människor kan dissa människor i sin omgivning; Vem tror hon att hon är liksom??

Det slog mig i morse. Kanske för att jag är lite hängig. Kanske för att jag är lite låg. Kanske för att jag helt enkelt inte är så självförtreonde - fylld för stunden. Jag klankade ner på mig själv.

Vem tror jag att jag är? Som bara kommer “drulla bort 16 mil?”. På riktigt? Tror jag att det kommer att vara enkelt? Hur kan jag ens tro att jag kan klara det? När så många människor bryter varje tävling. När även sjukt erfarna människor inte fixar det.

Varför tro jag att jag ska fixa det?

Jag blev lite kallsvettig där för en stund i morse. Vad har jag givit mig in på? Vad har jag gjort? Herregud!!

Men vet ni vad jag sedan kom på.

Vilken sjukt cool grej det kommer att vara när jag kommer i mål. För att jag ser mig själv komma i mål. Även om jag då och då kan tvivla så ser jag mig själv komma i mål. Det är första steget.

Det är såklart att det kommer att vara kamp. Jobbigt. Svettigt. Brutalt. 160km pannbensbyggande.

Men varför ska man liksom hålla på och trycka ner sig själv?

Då kommer man ju ALDRIG att åstadkomma något. Det räcker med allt annat motstånd man möts av. Hur folk armbågar sig fram och trycker ner varandra. Hur samhället överlag fungerar på det sättet att den som trycker ner flest oftast är den som kommer längst. Varför ska det vara så?

Så nej, jag ska absolut inte låta mitt eget huvud spela mig några spratt. Jag ska inte börja tvivla på mig själv. Det är ett äventyr. So what om jag är ung, oerfaren och lite halvgalen. Jag kan nog komma bra långt med att vara lite äventyrslysten, “nonchalant” mot distansen och rent ut sagt lite “halvdum” som anmäler mig. Varför göra som alla andra? Varför anmäla sig om 15 år när jag kan anmäla mig nu?

Vet ni vad. Huvudet är allt. Har man huvudet med sig så får man med sig kroppen. Det tror jag till 100%.

160km kommer att gå som en dans på rosor. Eller inte. Men jag vet ju inte?

Så varför oroa dig. Vi får se istället ;)

Jag har blivit analyserad.

Jag tar inte illa upp.

Jag är ganska säker på att det är skrivet med glimten i ögat ;)

Men jag vill bara ta tillfället i akt och fortsätta diskussionen här. Alltså inte mitt sinnestillstånd, utan snarare det här med en “skruv lös”.

Är det motiverande eller inte motiverande när man blir kallad galen, knäpp och tokig?

Ja, det är extremt motiverande.

För att det innebär att man tar det där lilla extra steget. Jag har fullständigt slutat bry mig om att störas på att folk ska kalla en tokig. Jag har insett att det istället är ett optimalt bränsle att leva på.

Jag tror vi - galningar - innerst inne vill kallas just galningar. Det klingar positivt i mitt huvud nuförtiden.

Tidigare kunde jag frustrerat fundera över varför just jag skulle anses knäpp? Nu tror jag minsann att jag vet varför. Jo för att “knäpp” är en beskrivning på någon som gör något utöver det vanliga. Det kan användas som skällsord från någon som är avundsjuk eller helt enkelt användas i brist på andra ord från någon som är fascinerad.

Nu tycker jag bara att det är bättre att låta sig översköljas med galenpanna-beskrivningar. Bättre egoboost är svår att hitta.

Så kära med-galningar därute. Nu kalasar vi loss i tokerier!

// Miranda Galenpanna Kvist

När det känns rätt. När det pirrar i magen. När allt stämmer.

Även om jag var väldigt trött när jag joggade hem till Christina vid midnatt i lördags så kändes det rätt. Jag, där, då, midnatt, i löparskor, över Västerbron i ett mörkt Stockholm. Det klickade liksom. Jag njöt. Allt var perfekt.

Jag insåg att det här är livet. Det är MITT liv. Det här SKA vara mitt liv.

Nu behöver jag inte springa varje natt över Västerbron, men det ska definitivt vara en del av mig och mitt liv. Löpningen och glädjen över löpningen. Det stämmer helt enkelt. Det är då jag mår som bäst.

Jag lovade mig då dyrt och heligt att aldrig göra slut med löpningen igen. Att aldrig bryta relationen. Att aldrig förlora löpningen igen.

Jag lovade även att vi skulle finnas där. Jag skulle inte byta bort den mot tv:n. Eller byta bort den mot någon som krävde min uppmärksamhet. Eller något. Nej minsann. Jag skulle prioritera löpningen. Alltid.

Foto: Markus Gustafsson

Den ska förstås inte ta över mitt liv. Men den ska vara en del av det.

Jag vill bara försöka att förklara för er hur det är när jag sätter benen i rullning. Det är som att alla steg jag har tagit gåendes fram tills löpsteget har känts fel, för att springa - det är ju springa jag ska göra. Det är då det känns RÄTT.

Det var minst lika vackert i lördag vid midnatt som på bilden, och då kan man ju inte låta bli att bli smått filosofisk.

Jag tror inte alla känner såhär för sin träning, alla känner nog mer eller mindre olika saker. Men jag hoppas alla kan känna passion för något i sitt liv; om det inte är träning så är det musik, sina barn eller äventyr.

Någonting ska vi nog alla känna riktig kärlek för.

Dela gärna med dig om din passion om du vill. När känner du att det är rätt?

Jag har ingen gedigen ultraerfarenhet. Vissa stunder funderar jag på om jag har tagit mig vatten över huvudet?

Jag ska berätta för er om 2010, ni som inte har varit med hela vägen. Eller nej, vi börjar under hösten 2009. Efter 3 år utan löparlycka kom jag sakta men säkert igång igen. Lyckades t.o.m springa en mil.. och så en dag så lossnade det. 1h40min blev det. Stor lycka! Den 16:e september. Sedan blev det långt igen, hela 3 mil den 14:e december och lyckan var total.

Efter 33:an i vintras.

Sedan flyttade jag hem till Sverige och hade förmånen att få springa ett pass med riktiga ultrarävar; Mia, Staffan och Zebban. Jag var så nervös innan. Visste inte om jag skulle palla med dem och deras pinnande ben. Jag kom hem med 33km i benen och jag hade lika gärna kunnat springa Jorden Runt för att så glad var jag. Jag var ENDORFINHÖG! Sådana goa människor och sådana intressanta ultra-historier! Tänk att man kunde springa LÄNGRE än marathon?!

Jag minns hur jag 2006 innan överträningen kom faktiskt hade börjat fundera på ultralöpning och Sörmlands Ultra marathon - sen fick jag dock aldrig tillfälle att genomföra det - då.

I början av året sprang jag många 3milspass. Häftigt. Enkelt? Galet! Jag fann mig själv lyckligare än på länge. Men så, så kom den där dagen den 12:e februari då världens bästa Mia och världens goaste Bernt hade bjudit in ett gäng för att springa alla gator på Söder. Jag minns hur jag vilade 2 dagar innan och skrev på bloggen “att jag ville springa längre än 33km” men att jag i hemlighet ville avverka marathondistansen. För första gången sedan 2006. Jag hoppades i hemlighet på att jag skulle fixa det.

Sedan kom den där februaridagen. Jag sprang och chockerades av att 3 mil formligen FLÖG iväg. Marathondistansen dök upp bara sådär (??!) och strax hade ju 45km avverkats! Jag ville inte sluta. Vi åt och fortsatte. Jag var stark. Jag var en maskin. Jag passerade 50km med energi! Helt plötsligt hade 60km avverkats?! Jag NJÖT under hela turen. Lyssnade på ultrahistorier och började fantisera om mig själv som ultralöpare. KÄMPADE sista 11km och 71km hade fixats! Från 33 till 71km!!

Sedan var jag hooked.

Springa långsamt, länge, äta och tjattra i en salig blandning. Vad fanns det inte att gilla liksom?

Sedan åkte jag till Portugal och avverkade hela 16mil på en vecka (och ja, det är lika långt som det jag ska göra i april, läskigt värre) och där sprang jag dels ett 5mils-äventyr och ett ultra-bergspass. Jag njöt. Allt bekräftades återigen. Det här ska jag göra. Att dessutom gå upp dagen efter bergspasset och springa en halvmara sa mig bara att jag hade världens starkaste kropp.

Hemma igen och det blev inget ultra på ett tag. Avverkade ett marathon på 3.35 - otroligt?! Sedan blev det både ett Gbgvarv och ytterliggare en mara. Ultra-viljan fanns!

Så jag gav mig fan på att springa 40km på träning. Nu är ju inte 40km egentligen ultra, men om man gör det på skoj på träning - blir det inte ett ultralånglopp ändå? Helgen därpå var det dags för Hornstull - Järna och jag kände hur mycket jag hade SAKNAT detta. Ute hela dagen. Mat. Skratt. Glädje. 56km löparlycka. Med inslag av ett totalt Runner’s high efter 46km då jag tog täten och drog ifrån lite. Låtsades att jag var ute på ett lopp genom hela Sverige eller något..

Helgen efter det blev det ju ett ultralånglopp igen. 40km underbar terräng som jag var med och anordnade.. och sedan helgen efter det var det då dags för min hittils roligaste ultralöpning - Visingsö Warriors 45km mellan Jönköping och Visingsö med världens bästa gäng.

Sedan har vi ju förra helgen med ett ultralånglopp till, då vi valde bort det vanliga långloppet och sprang Månkarbo marathon istället.

Så det har ju blivit en hel del distans, då jag har kutat bort ett otaligt antal “3-milare” också under året.

Men vad är det då som gör det?

Varför älskar jag distans?

Hur kan jag springa sådan distans bara månader efter att jag har börjat springa igen?

INGEN ANING

Det enda jag vet är att jag kan.

JAG NJUTER.

Jag blir bekräftad varje gång när jag ute och springer riktigt långt; jag trivs, jag gläds, jag lever, jag kan, jag presterar… Benen går av sig själv. Kroppen visar att den kan. Det känns rätt liksom.

Synonymt för alla årets långa lopp är att jag har haft kul varenda gång. Jag har inte haft några direkt svackor, och jag har aldrig tvivlat på att jag skulle komma fram.

Så nu är det alltså igång. Uppladdningen mot 16mil. Med främsta mål att bara klara av det. Är det nu jag får svaret på frågan vad jag egentligen pallar?

Jag är inte dum. Jag vet att det är en påfrestning. Jag vill inte skada mig och jag kommer inte att genomföra något som skulle kunna innebära problem i framtiden. Är jag hel så kommer jag gå hela vägen.

Så det är sådär det ser ut. Mer erfanhet har jag inte. Jag har ju aldrig ens sprungit en ultratävling.

Men vad fan. Jag tänker ändå fixa det.