Efter lite “soulsearching” och frisk luft så mår jag lite bättre. Spenderade 2h promenerandes och filosoferandes på favoritplatsen. Träffade hästen idag också, men den ville inte byta plats idag heller.
Så vad har jag kom jag fram till? Inte mycket, kände bara hur mycket jag skulle sakna den här platsen. MEN livet är mer än en vacker plats, livet kräver mer än så. Kunde inte få loss stressen under promenaden heller, hade på riktigt ont i magen och var tvungen att stanna och andas en stund bara. Kunde inte ens gå. Jag som planerat långlopp under lördagen kunde inte ens gå…
Kände arr jag var tvungen att ventilera lite, så jag drog fram mina ess ur skjortärmen - eller snarare S - Stefan och Silvia. Fikade med Stefano i 2h, sedan var vi alla tre i 1h och sedan 2h till med Silvia. Herregud, kan jag prata eller?? Men tro mig, vi pratade inte bara om mig. Sådan är jag inte, vi pratade Valtellina, livet, Italien, Sverige, framtid, möjligheter, Australien och mer därtill. Vi pratade såklart också om vår gemensamma nämnare; företaget.
Vi pratade om systematisk terror som pågår där, och har resulterat i anmälningar (på något verk här i Italien - anmälningar om både systematisk terror och mobbning av anställda). Nu må jag inte vara utsatt av det, men vi kan säga att en sak som jag har förstått nu i efterhand att jag har blivit lite halvt förd bakom ljuset av en människa jag litade på.
Men vad känner jag då… jo, jag vet inte, jag tror jag är på väg bort i alla fall. Jag är redo, jag är nog på väg bort.
Inget är bestämt men jag tror jag ska börja vara glad över det jag åstadkommit istället för att kämpa in i det sista. Många av er tycker inte jag ska göra något jag kommer ångra, och så känner jag inte. Jag kommer deinitivt sakna platsen, men jag har ju människor här som bryr sig om mig så tillbaka kommer jag. Några tycker att jag ska slå näven i bordet och ryta till; jag tycker ju att jag har varit tydlig och pratat mer än vad kollegorna gör med cheferna. Tydligen inte nog; men jag ska allt ryta till den 14e. Jag har ju ändå inget att förlora längre.
Men tro mig, det är inte samma miljö som i Sverige, vi har det bra i Sverige tror jag. Där kollar väl tusan inte snett alternativt ner på dig? Jag har ingen lust att utstå sådant, och för första gången i mitt liv känner jag mig riktigt nedtryckt - och jag är här av eget val. Därför kan jag ju även göra valet att avsluta när jag vill. Det må låta enkelt, men jag har varken man, barn eller andra åtaganden här; jag har möjligheten att sluta så snabbt jag inte trivs eller känner att jag utvecklas längre. Och det är inte så att det här är den första motgången heller, det här är den där motgången då du känner att du inte orkar ta mer skit. Det är den där motgången då du helt enkelt tycker att de kan ta sina ** och köra upp i ***.
Jag har lärt mig så mycket och utvecklas så mycket, men jag har på senaste tiden att det har stått still; jag har kännt mig kraftlös och haft ansvar vilande på mina axlar som jag varken bett om eller kan uppfylla. Som tidigare nämnt är dessa förväntningar skyhöga och omöjliga.. Vi pratade mycket om hur de hela tiden pratar i negativa termer; INGEN har fått beröm eller ett “Ja, det där gjorde du bra!” och hur kan man arbeta i en sådan miljö. Jovisst man kan säkert, men jag behöver inte helt enkelt, jag har fortfarande valet att göra det jah vill göra.
Så om det inte blir något härligt erbjudande, grym ventilaton av åsikter och ett tydligt program för framtiden känner jag att min tid är förbi här. Det handlar inte om att det är mörkt och att jag är trött - det är inte enkel vintertidströtthet, det är inte tröttheten över examensarbetet - det är beteendet jag inte tål. Det är mentaliteten, det är dessa saker som stackars italienska arbetare måste utstå som jag inte tänker bränna mina bästa månader på. Vi får alltså se vad som händer.
>
Dela
" alt="" />
