Okej, jag kan faktiskt inte säga emot beslutat speciellt mycket. Snarare sättet som det görs på.

Alla som följer mig vet att jag har varit lite tveksam till fortsättning på min nuvarande arbetsplats; dels av sjuka krav, noll ledning och en känsla av att jag inte vet vad mitt nästa steg är. Jag har dels fått kämpa med att få människor att förstå mig och förstå vad tusan det är de egentligen vill ha från min sida.

Jag tycker att jag har åstadkommit bra resultat. PUNKT. Okej, idag skulle jag prata med min chef om kontrakt (som hon lovat mig förlängning på för ung en månad sedan) och sedan dess har det hänt mycket så jag har inte varit säker på det löftet. Jag har ju även börjat fundera på om jag verkligen vill stanna..och har i 1,5veckas tid velat fram och tillbaka.

Idag, en dag innan julledigheten, får jag veta att de har bestämt sig för att de tyvärr inte har behov av mig nästa år. Okej. Jag förstår motiven, eftersom jag vet att de inte är nöjda med den svenska marknadens resultat. Att de sedan jämför med för några år sedan när de var nummer ett i Sverige är skrattretande.

Mirandas mysiga Morbegno..

Jag ska inte prata illa, men det finns ju en hel del anledningar till att de har gått som det gått. Som absolut inte har varit något som jag egentligen har kunnat göra något åt - och de nämnde chefen också, att de är mycket nöjda med det jag åstadkommit, men att det helt enkelt ser ut som det gör och därmed har de inte möjligheten att erbjuda mig förlängning.

Jag förstår verkligen, och kanske är jag dessutom lättad? Nu slipper jag välja själv liksom. Jag stör mig bara på hur det gjordes, för att imorgon blir i så fall sista dagen och på onsdag lyfter jag mot Sverige. Jag hade gärna fått lite mer tid att säga hejdå och sådär. Men jag skall ju i alla fall tillbaka den 4:e och ta hand om lägenhet och ordna upp sakerna. Lägenheten har jag ju i alla fall i januari, och kanske februari. Så än så slipper varken Valtellina eller Italien mig.

Tänk så livet förändras stup i kvarten. Jag påbörjar härmed min återflytt till Sverige.

Jaha. Nu har jag världen vid mina fötter igen.

Kommer säkerligen komma inlägg och vad jag fått, lärt mig osv, och hur nöjd jag är med det jag åstadkommit. Men jag skall först smälta det faktum att jag kommer att lämna Valtellina och människorna här. Jag är inte ledsen egentligen, snarare lite förvånad och lättad. Eller lite förvirrad kanske. Eller lite chockad. Eller lite allt möjligt… och frustrerad på hur de hanterade det.

Lite sådär “Ops?”

Håller ni med mig?

Vad göra? Vad icke göra? 

Ingen aning. Hade lite ont i magen när jag gick till jobbet idag. Ingen som har kontaktat mig än dock. Jaha men vad vill jag då? Vad vill dem då? Möte idag eller de närmsta dagarna antar jag. Tänker inte ta kontakt än så länge jag inte själv vet var jag står.

Har dock fått höra om en mycket intressant sak; en riktigt glädjande nyhet! Här i Italien får man uppenbarligen 13 månadslöner, varav den 13:e betalas ut innan jul. En extra månadslön alltså! Hur har jag inte vetat om detta sedan tidigare? Här svarade de mig; Va? Har ni inte så i Sverige? 

- Neeeeeejjjjjj!!! 

Så hör upp alla kära där ute, vad som än händer så får jag i alla fall dels november - lönen (som kom idag) samt min “13:e lön” den 21 december samt december-lönen den 8 januari! Sweet! (Nu verkar jag ju vara världens mest giriga.. men skitsamma, får man vara glad eller ;) 

Min “13:e lön” är inte så stor som en vanlig månadslön eftersom jag bara har jobbat här i 7 månader. Så jag får ca 60% av en vanlig månadslön. Men hallå! Gratis pengar som betalas ut om bara 1 vecka - som jag inte hade en aning om! Bättre än så blir det inte :)

>

jo man snålar hela veckan och äter lunch och middag från tisdag till fredag för under 20 euro (!) och sedan går man på fredag kväll och köper lyxgodis för 5 euro…

>

Det är ingen lätt match att jobba i Italien som ung tjej, med chefer som har barn i samma ålder. De jämför allt med sina egna barn och tror att mina erfarenheter går att jämföra med sina ungars erfarenheter! Jag ligger ju miltals före dessa bortskämda italienska snorungar ungdomar som får allt de pekar på och aldrig jobbat en enda dag i sina liv.

Så hör jag att ryktet har spritt sig att t.o.m Miranda har börjat fundera på bil. Över-aktiva Miranda som alltid går. Min kollega hörde konversationen mellan cheferna “Jaa.. nu har Miranda börjat fundera på att köpa sig en bil, jag som trodde att hon skulle promenera hela vintern ju!” “Haha ja du vet hur det är med första lönen, då ska man ha bil direkt”. 

När jag hörde det gick jag i taket. 1) Jag ska inte ha bilen för att ta mig till jobbet, jag ska fortfarande gåååå 2) Vadå första lönen??!!! Alltså förminska mig bara till en liten skitunge flicka som fått sitt första jobb.. 3) Hur horribelt dålig koll har de om de tror att det här är mitt första jobb? Varför fick jag då ens jobb här?

Okej visst dessa 2 chefer har noll koll, jag jobbar ju med min “chefskollega” mest (det var han som anställde mig) men det stör mig uti fingerspetsarna ändå. Ägaren säger “gumman” till min 30-åriga kollega, eller figliola dessutom.

Jag går inte att jämföras med en 20-årig italiensk tjej, JAG VÄGRAR!!! Jag har fan gjort mer än de flesta 30-åringar här! Helvete vad störd jag är.

Det är alla små saker liksom.. jag kan inte ta det. Mina kollegor kan acceptera att bli kallade “ragazza” eller “figliolo” eller höras skämtas om de som om de vore småungar (alla över 30) men jag tar det bara inte. 

Nog för att jag trivs med mitt jobb, men jag blir bara sådär överstörd när de tror att de har “givit mig mitt första jobb och min första lön”, varit så barmhärtiga att de givit en liten flicka chansen att köpa sig sin egen bil. Tusan, tjänade ju för tusan mer pengar på mitt förra jobb! & det är inte de här lönerna jag kan köpa bilen för. Herregud…!

>

sedan kom den här bomben in på min mailbox.

Ett erbjudande om jobb i Italien som kom att kasta omkull min vardag så in i helv***e.

Fredag kväll, jag är äntligen klar med den 1-åriga, teoretiska delen av min utbildningen och ska påbörja min praktik måndag morgon. Den fredagskvällen, ja då får jag jobb. I Italien.

23:e april, efter att jag varit på intevju 2-3 mars, nästan två månader senare och förlorat allt hopp.. och verkligen slutat fundera på jobbet överhuvudtaget - ja då, då får jag jobbet.

& hur, via telefon? Nej via mail. Mail?! Ja, chock de också. Nu i efterhand förstår jag, min chefskollega har en del bollar i luften så att säga.

Funderade på det faktum att det är 6 månader sedan jag fick jobbet. Hur jag, för 6 månader sedan fick en stor chock när jag såg mailet, Markus var på gymmet och jag visste faktiskt ärligt talat inte vad jag skulle göra.

När Markus kom satt jag ner på köksgolvet och kollade på den ugnsbakade kycklingen.. och försöka förstå att jag skulle flytta till Italien.

För flytta skulle jag, trots all min saknad och längtan efter Markus skulle jag flytta, flytta! För att man säger inte nej till en sådan här chans!

Mitt största argument var just det; man säger helt enkelt inte nej = ja. Gick in med tanken om att jag måste testa och” jag kan ju alltid åka hem, det kan jag ju. ” Som om jag hade nöjt mig med att testa.

Så jag bestämde mig, ordnade allt som behövdes och lyckades börja jobba bara 2 veckor senare. Den nervositet jag kände när jag satte mig på flyget; nytt land, nytt jobb, nya människor.. eller främmande land, främmande jobb och främmande människor; har bara gjort mig starkare och starkare.

..och nu är jag här.

Valde bort alla aktiviteter för kvällen. Ville bara strosa för mig själv. Promenerade 2h efter jobbet, filosoferade och ska snart ta och titta på en film. Vila upp mig och njuta lite av att jag åstadkommit en del.>

Jag skrev ju ett mail till chefen och förklarade min boende situation, samt bad om information för framtiden, dvs hur det skulle gå med kontraktet osv.

Hon ringde mig “Miranda, per favore puoi venire e chiaccheriamo un po´” Miranda, kan du komma så tjattrar vi en stund. Jag tänkte såhär, det är väl positivt att hon vill att vi ska tjattra? Inte prata? Äh ni vet hur man analyserar det mesta.

Kom in på hennes kontor med tankar om “Vill jag stanna?” Vad vill jag höra? och kände mig faktiskt ganska nervös. Jag har ju inte ens vetat om jag själv KÄNNER för att stanna. Men det är såklart man vill höra JA av chefen, oavsett… och sedan vill ju en ganska stor del stanna också.. osv.

Så vi tog upp en del saker som det kan bättras på, hon ville ha fler initiativ av mig (här har jag gått runt och trott att jag tagit för MÅNGA initiativ, för att i Italien så ska man ju vara en docka som leds av chefen - jaaaahaaaa kände jag inombords.. fuck om man ändå vetat) men det ska vi väl kunna ordna.

Kommunikation skall bli bättre oss emellan (även här blir det en chock, som alla tassar på tå och inte vill störa cheferna- trodde jag stört för mycket.. uppenbarligen inte. Summa summarum, sluta känna att man tar för mycket plats - ta mer plats)

Vi diskuterade att det har varit svårt att lära sig ett nytt jobb, en ny plats och ett nytt språk på samma gång men att jag har gjort bra ifrån mig, och de har aldrig haft intentionen av avsluta vårt arbete här och nu - utan kan lätt säga till min propetario att jag vill stanna till Juli.

Så där har ni det, jag kommer att få förlängt!

Nu skall man bara ställa in sig på det.. acceptera läget, acceptera att saknaden kommer att vara enorm nästa vår utan alla dessa resor men sedan inse att det här vill jag.

Nu skall man bara klara av kvällen med proprietarion, det blir också ett äventyr.

Nu i denna stund känner jag mig inte överlycklig eller så, jag känner mig tillsfreds. Jag är nöjd, och jag känner att det känns bra. Jag trivs ju här, och att få uppleva våren.. värmen.. det blir bra. Det är bara saknaden efter familj och pojkvän som grusar glädjen lite.. men man ska göra saker för sig själv - annars kommer man att ångra sig eller hur?>

Skickade precis iväg ett mail till chefen.

Skrev lite vackert att min propetario (lägenhetsägaren) har börjat undra hur länge jag skall vara kvar, och att jag har några månaders uppsägningstid på lägenheten, därför är det av stor vikt att jag får veta ganska snart hur de vill göra med mitt kontrakt till våren.

På relativt snygg italienska om jag får säga det själv.

..och det kan ju verkligen strula till sig med lägenheten i värsta fall.

Skräckscenariot; Min propetario visar lägenheten för en ny köpare som vill ha den, som vill att jag ska ut; jag (med kontrakt) “Helvete heller, inte ska jag ut, jag har kontrakt till Juli” så då kan de inte kicka ut mig.

Sedan får jag inte förlängt, och vill ut; och då kan de tvinga mig att betala/stanna till Juli.

Helvete också, som man säger på ren svenska..>

Jag började arbeta för mitt italienska företag 11 maj i år, och skrev på ett kontrakt fram till 31 december. När jag sedan började arbeta så hade jag hela tiden tanken att åtminstonde stanna i 20 veckor. Varför? Jo för att jag har haft 20 veckors praktik för min inköp/logistik-utbildning. Snacka om att slå två flugor i en smäll va?

Så när jag fick det här kund/leverans-arbetet fick jag möjlighet att i samband med att jobba, flytta till Italien, förbättra språket m.m. även fullfölja min 1,5 års KY-utbildning.

Nu har jag fullföljt 20 veckor, eller för att vara mer exakt, den här veckan är min sista och tjugonde vecka av praktik. Inget som mitt företag har en aning om såklart, då hade jag fått jobba gratis. Så mål 1 är klart. Mål 2 är att arbeta hela kontraktet ut. Mål 3 börjar komma smygandes nu… kanske vill jag stanna.

Jag har hela tiden tänkt “Den 31 december, då åker jag hem” eftersom jag trots allt har det mesta i Sverige; familj, lägenhet och pojkvän. Jag har inte haft tanken att verkligen flytta utomlands, på riktigt. Bara temporärt.

Ju längre tiden går börjar jag liksom snegla mot våren. Allt jag arbetar med, allt som oftast kommer det upp januari, mars, juni osv. Allt mer börjar jag känna för att kanske stanna. För att kanske vara kvar en stund till, lära mig mer, osv. Allt mer börjar jag fundera på hur mina chefer tänker angående kontraktet. Allt mer börjar jag oroa mig över mitt jobb, stressa upp mig när det inte går som det går osv. Jag var mycket lugnare i början, och inte alls lika motiverad. Då ville jag bara göra ett bra jobb, nu vill jag göra ett ruskigt bra jobb.

Så nu står jag här, 3 månader fram tar kontraktet slut. Ska be att få ett svar om ca 1 månad, och se om jag får ett. Visst det är inte världens bästa jobb, och ibland är jag less, men jag har fullt med härligt ansvar och lär mig mycket, samt börjar verkligen tycka om stället. Så 6 månader till, ja det vill jag nog. Undra vad Markus kommer att säga om det här, tur att han aldrig läser min blogg..

Om inte det blir förlängt är det inte hela världen, börjar blicka ännu längre bort nu, mot Australien eller Sydamerika? Utvecklas, äventyr, nya miljöer! Mig kan man då inte hålla instängd.

Men så ser de i alla fall ut gott folk, så det blir intressant att få veta om ett tag, och vem vet, jag kanske ändrar mig. Allt kan ju hända. Lovar att hålla er uppdaterade på jobb/livssituationen i Capuccino-land.>

I Sverige är vi ju vana vid 6 månaders provanställning och därefter fast anställning. Satt och diskuterade detta med kollegor för ett tag sedan och fick mig en chock när de beskrev hur man gjorde på mitt företag (och då är de uppenbarligen snälla ägare på mitt företag om man jämför med andra italienska företag).

Det är vad jag hört; Här så blir det fast anställning när ett kontrakt förnyas för andra gången. Vad jag förstod på anställningsintervjun handlar det om två perioder på 6månader. Enligt kollegor skall det alltså vara MINST 2 perioder på 6 månader. Men varje period kan också vara så lång som 1 år. Så du kan arbeta här i 2 år utan att få fast anställning.

Här har det varit ganska fula mot de anställda dessutom. När min kollegas kontrakt förnyats 1 gång och var på väg att ta slut igen (dvs på gång mot förnyelse nummer 2); istället för att då förnya det igen (så han fick fast anställning) så sparkade de honom; lät honom jobba svart en månad och gav honom ett nytt kontrakt. Det nya kontraktet innebar 6 mån ytterliggare provjobb..och sedan, vem vet vad?

Man kan ju hålla på så i evigheter ju?! En annan kollega vars kontrakt var på väg att ta slut fick bli frilansare en månad (dvs egen) för att sedan få ett nytt kontrakt med provanställning.

Varför går folk med på det här då? Jo, mina kollegor har inte så stort val, de trivs, arbetssituationen här uppe i bergen är inte den bästa; de vill inte sitta och pendla 2 h till Milano varje dag för ett liknande eller sämre jobb. De är rädda helt enkelt, rädda för att förlora sina jobb.

Jag säger åt de att argumentera för fast anställning. För hur ska de någonsin kunna slappna av på jobbet annars? Som det är nu kan se ju få gå dag in och ut utan att få fast jobb. Å sedan, företaget, hur kan de driva verksamhet med personal som går runt och är rädda för att förlora jobbet? Svar; för att de kan? För att de tjänar på det?

Knivig jäkla situation de har.

Mitt kontrakt går förresten ut 31 december. Undra vad som händer?

Jag vet inte ens vad jag vill längre. Stanna? Stanna inte? Stanna? Stanna inte? Stanna?>